Det gick i sex dagar – sedan var det dags igen. Kämpar nu i hettan med halsont, ont i kroppen och allmän trötthet.
Det är uppenbart att något i kroppen inte fungerar. De senaste fyra veckorna har jag snart varit krasslig i tre. Jag har inte tränat sönder mig och jag har inte smittats av barnen. Jag har i stort sovit för lite de senaste veckorna och kanske är det den faktor som sänkt mitt immunförsvar. Samma sak hände när Junior senior var liten för fem år sedan.
Med tanke på Ultravasan är det förstås ett haveri. Det finns i dag ingen realism i att satsa på ett nio mil långt löplopp. Det finns ändå mindre mening i att skriva en blogg om en en resa som inte finns.
Med en frisk sista månad finns förstås chansen att bara för genomförandets skull jogga och gå de nio milen under maxtiden på 15 timmar. Det får bli ett sent beslut på det. Satsningen på att på nio månader bli en god ultralöpare förklaras dock härmed avslutad. Även den här bloggresan.
Tack för uppmuntrande ord på vägen. Tack för små tips och klappar på axeln. Nu hoppas jag enbart på en hyggligt frisk avslutning av familjens semester.

Annonser

20140706-214958-78598778.jpg

Trots en liten uppryckning rent fysiskt den tredje dagen i skogarna söder om Ärla så är det bara att konstatera. Det är en bit kvar för att jag ska ha ens en möjlighet att bocka av det sista delmålet på väg mot Ultravasan – en plats bland de tio bästa i H 35 på O-Ringen i Kristianstad.
De två första etapperna av Eskilstuna weekend så tvärdog kroppen drygt halvvägs in i loppet. Med lite bättre disposition, och lite tillvänjning till branter och stenskravel, höll det i dag söndag i stort sett hela vägen, i 66 minuter. Då pratar vi inte toppfart men i alla fall inte total gamnacke. Det jag tar med mig är att det i dag kändes som en liten vändpunkt efter tvåveckorssjukan.
Vila måndag och därefter är tanken att det ska bli tuff träning åtta dagar i sträck. Fyra av de åtta dagarna ska klockan ticka över två timmar.

20140704-230500-83100906.jpg

På uppstuds kom Eskilstuna weekend upp på agendan. Tre orienteringstävlingar på tre dagar. Medeldistans inledde helgen idag fredag.
För mig är tävlingarna ett sätt att försöka hitta tillbaka in i löpningen igen.
Första etappen blev till sist ett fiasko. Vid 14:e kontrollen låg jag tvåa. 700 meter senare, i mål, var jag nästan sist i klassen. Jag skulle vilja skylla på en rejält gömd skärm vid en höjd men låter bli. Det var, som vanligt, lika för alla.
Fysiken var långt ifrån bra. Efter 20 minuter var krafterna slut. Extrem ovana vid superstenigt underlag kan ha bidragit. Förutom stenskravlet var det kalasterräng.
Resultat här.

20140702-221723-80243728.jpg

Transparens var ledordet för den hör niomånadersperioden. Jag gjorde ett tidigt val att var öppen med medgångar och motgångar i kampen för att göra mig fit nog för nio mils löpning. Därav den här tonårstonade bloggen.
I tio dagar har den varit tyst. Anledningen är enkel. Jag har inte hittat motivation till att skriva. Midsommarsjukan blev ytterligare en virusattack svår att bli kvitt. Huvudvärken från helvetet avlöstes av en lindrigare men träningsförbjudande variant. Det blev nästan två veckor utan träning och under den tiden har en hel del negativa tankar farit genom huvudet. Sanningen när jag tittar tillbaka är att träningen hackat under stora delar av maj och juni. Småskador har parerats och familjepusslet har då och då saknat bitar. Som läget är nu är jag inte redo att springa nio mil men jag ska ge det hela ett sista frest och snurra igång en rätt hård fyraveckorsperiod. Därefter spikas det – dalaresa eller inte.
På tal om transparens så har min haka åter blivit synlig. Efter att ha sparat ett ultralöparskägg under fyra månader fick det i sjuksvackan vara nog. Då jag kände mig mer som en blekfet strandraggare än en solbränd senig långlöpare så kändes det motiverat att byta bockskägget mot mustasch.
Uppstarten efter sjukan har bestått i en kort öppen bana på Kindsmästerskapen i orientering i Tranemo igår och en mountainbiketur på 1.25 i dag. Fokus ligger nu först på att hitta något som liknar O-Ringenform.

Planen var en sommar fylld av orientering. Av den stora feta orienteringshönan bidde det för undertecknad sannolikt bara en liten fjäder. Kommande helgs Tre skåningar och en dansk är med stor säkerhet körd. Efter helgens trevande halsskav dunkade någon form av infektion mig fullständigt i sank under måndagen. Jag är på väg att resa mig men tror i nuläget inte på start i Helsingborg.
Nästa helgs Tjoget blev inget. UOK saknar i dag främst stafettvilliga veteraner och damer och det fanns inte tillräckligt underlag för att anmäla ett lag, tyvärr.
Under Hallands 3-dagars löser la familia inte både barn och tävlande för två så frun i huset får företräde i tävlingsklass. Inskolning, knatteknat och riskakor för mig.
Återstår den lilla fjädern, O-Ringen. Här finns ännu inget överhängande hot mot start. Ställer alltså kompassen mot Kristianstad med omnejd och satsar istället för skogsluff med karta på fler långpass – när jag är kry igen.

20140622-231925-83965972.jpg

Midsommarhelgen blev inte alls den träningshelg som var planerat. Vid lunchtid i torsdags drog jag av en rejäl nysning, egentligen utan förvarning. Det var en sådan nysning som ändrar kroppen på en tiondel, från kärnfrisk till potentiellt förkyld.
När vi anlände vårt midsommarboende utanför Vimmerby på kvällen fanns ett litet halsskav där. Midsommarafton fick bli en extra vilodag men på lördagen, då jag tyckte att förkylningen sakta men säkert försvann, tog jag rygg på resesällskapet Fredrik på en 50-minutersrunda runt en småländsk skogssjö. Rundan gick i sagolik tallskog, på små grusvägar och stigar.
Söndagen var vikt åt Astrid Lindgrens värld och det känns som att sju timmar i 12 grader och snålblåst där inte bättrade på hälsostatusen. Luftrören är rossliga nu ikväll och vi får se var det här tar vägen.
Märkligt nog är jag inte särdeles ledsen över att tappa träning. Jag är mest besviken över att inte fått uppleva fler och längre pass i den obekanta Vimmerbyterrängen. De senaste veckorna har jag känt att det är träningen på väg fram mot augusti som ger glädje och inspiration, faktiskt mer än själva Ultravasan i sig.
Till sist ett tips. Den som passerar runt Vimmerby bör inte missa ett besök på Ingebo hagars ekocafé. Pizzorna får fem knott av fem möjliga.

20140617-221009-79809226.jpg

Det går att se på mina snabblöpningsinsatser på två sätt. Antingen som att jag är bra på att pricka formen och är bäst när det gäller eller som att jag för det allra mesta är bedrövligt långsam.
När hon jag bor med fastnade i en kö på r 40 stuvades familjeschemat ikväll om och det öppnades en lucka för mig att delta i Peter Strömboms testlopp på Lassalyckan. 5 kontrollmätta kilometer och det brukar stå 10-15 löpare på startlinjen.
Jag kände redan efter 100 meter att det inte fanns någon spänst överhuvudtaget i benen. Klockan stannade på 19.28 och det är inte mycket att skryta om. Det går att skylla på mycket. Till exempel tre rätt tuffa och långa pass lördag, söndag och måndag eller femmilsturen förra fredagen. Att bortförklara saker är dock meningslöst, särskilt som det inte var första gången jag sniglade på ett Strömbomlopp. Sanningen är sannolikt att jag är ett blåbär på fem snabba kilometer.
Hur som. Pulsen i taket och ett bra avbrott i distansmalandet var det. En trevlig nedjogg dessutom. Bara en sån sak.

Måndag.
Sju vändor i skidbacken. En dag i ett löparliv. Varken mer eller mindre.
Ovanligt lite flugor för att vara högsommar, noteras.
Märkligt många kvinnor kommer till backen i bil, går upp en gång med stavar, pustar en stund, går ned och åker hem. Vill egentligen upplysa om att en pratglad rosékväll på Bryggan, med tre knäböj för toabesök, ger mer träning än EN promenad på sju minuter i en backe. Men jag låter bli.

Den till Norge flyktade Timmelesonen Andreas J hörde i fredags av sig med invit till söndagslöpning. Inviten besvarades jakande och det blev ett fint löppass i behaglig pratfart runt norra delen av gamla SM-kartan Timmele öst. Nästan 1.40 blev det på klockan och det var lagom i sommarvärmen. Mycket trevligt att uppdatera sig med en gammal orienteringsvän från förr var det också.
Jag lät kroppen vila ordentligt efter Lidköpingsinsatsen förra fredagen. Vilan blev av familjelogistiska skäl faktiskt någon dag längre än jag hade planerat. Träningscomebacken har bestått av 45 minuter löpning i Växjö fredag, 1.40 inlines i kraftig vind lördag och så dagens skogspass på 1.40.
Det är sommarlov för Junior senior nu och vagnlöpningsmöjligheterna är i stort sett borta. Jag hoppas kunna få till kvällsträningar måndag-onsdag och minst ett långpass under midsommarhelgen.

20140609-223351-81231440.jpg

Efter Råda ultra gjorde jag ett nattligt inlägg med löfte om en längre version med lite tankar kring loppet. Här kommer några rader om mina erfarenheter efter ett första litet insteg i ultralöpningens värld.

Bakgrund
Det var tredje gången Råda ultra arrangerades av Lidköpings VSK. Tävlingen är ett 6-timmarslopp på en 1100 meter lång slinga, lätt kuperad med grus som underlag. Min start var ett led i uppladdningen för Ultravasan i augusti. Redan på förhand hade jag tagit beslutet att inte springa i sex timmar. Jag ville inte pressa kroppen för hårt med två och en halv månad till huvudmålet, jag har haft små problem med baksidorna efter Göteborgsvarvet och, till sist och kanske viktigast, jag vill vata fortsatt nyfiken den 23 augusti. Fyra timmars löpning blev det, nästan 48 kilometer. Marathon på 3.31 och jag låg trea i tävlingen då jag steg av.

Klädsel
Det var mellan 15 och 12 grader varmt under tävlingen. En och en halv timma med regn, resten uppehåll. Jag testade den tröja jag tänkt mig som tävlingströja i Ultravasan, en kortärmad underställströja från Falke. Tröjan är det mjukaste plagget jag hittat och i stort sett utan kännbara sömmar. I den hör temperaturen vat tröjan klockren, inte minsta skav och komforttemperatur alla fyra timmar. Blir det över 20 grader varmt i Dalarna behöver jag ett linne att byta till. Kalsongerna kom också från Falke, samma mjuka material och ingen lodrät söm i grenen. Klockrent även här. Tighta kortbyxor från Craft och keps från Nike, inte mycket att säga om. Hårdtest var det dock för de nya kompressionsstrumporna från Seger. Foten har någon form av tråd med ytbehandling för att minska friktionen mot foten och detta i kombination med vaselin visade sig vara fantastiskt. Inte en tendens till skav på fyra timmar.

Skor
Jag har näst intill hundra bestämt att jag springer Ultravasan i Nike Pegasus med trailsula. Jag har via Nike ID designat och beställt ett par egenritade skor med lite fastare mellansula än normalt och med lite grövre yttersula. Jag har under våren känt att Nikeskorna passar mig bäst för de riktigt långa distanserna och framför allt skavsårsmässigt är de säkraste kortet. Jag är lite nyfiken på Inov8:s nya ultrasko, 290, som släpps i England i sommar. Testperioden blir nog dock för kort för att den ska vara ett komplementalternativ i augusti. I Lidköping kändes mina gamla Pegasus fina hela vägen.

Mat och dricka
Efter den hör fyratimmarsresan inser jag att den största utmaningen mellan Sälen och Mora blir att få i sig tillräckligt med energi. Det är inte speciellt enkelt, eller gott, att äta efter att ha sprungit i tre timmar and beyond. Nu testade jag med egengjorda energikakor, pannkakor och cheeseburgare från McDonalds. Det gick skapligt att äta alla tre varianterna men efter en burgare är det inte läge för en till, eftersmaken är för giftig. Just nu känns det som att jag kommer att gå basic med enbart energikakor och pannkakor omvartannat på Ultravasan, eventuellt blandat med lite salta nötter. Energigelerna som jag kört med under mina maraton får sannolikt bli hemma. För mycket sött framkallar lätt illamående när kroppen är slut.
I Lidköping försökte jag dricka något var 20:e minut. Jag hade egen sportdryck från Skip i flaskor som jag plockade upp och tog med runt ett varv då och då. Att springa ett tag med flaska i handen och ta små klunkar är för mig bättre än att stanna och svepa två deciliter på en gång. Varannan vätskeomgång körde jag vatten från arrangörens bord vid varvningen. Skönt att slippa smaken av sportdryck emellanåt. I Dalarna ska jag försöka få i lite salt i vattnet varje gång.
Efter exakt tre timmar slukade jag en halv Redbull och efter 3.30 sänkte jag andra halvan. Effekten var påtaglig. Jag fick upp huvudet, kände mig piggare och fick ny kraft. Frågan jag ställer mig är – hur länge kan kroppen leva på ett Redbullrus?

Fysiken
Hur var det då att springa i fyra timmar? Inga större problem faktiskt. I ca två timmar hade jag sällskap med en Lasse från Borås. Lasse drog iväg när jag tog en kissepaus men efter två varv till kroknade Lasse och fick en öm sena så jag varvade honom ett antal gånger. Lasses mål var att springa fyra timmar i 5-minuterstempo och det blev utan att det var meningen min plan också. Jag höll det till marapassering, 37 varv, och tillät mig efter det, upp till fyra timmar, att sacka lite. Det är en balansgång att springa långsammare än 5.00-5.10/km. Gör jag det tappar jag mitt naturliga löpsteg och blir sliten av den anledningen. Det känns som att jag kommer att springa Ultravasan i det här tempot och gå snabbt i uppförsbackarna. Egentligen är det lite för snabbt och vad som händer efter sex-sju mil får framtiden utvisa.
Musklerna i benen klarade fyratimmarspasset oväntat bra. Jag blev lite stel men både låren och vaderna höll sig rätt så fräscha. Höger hälsena gjorde lite ont inledningsvis och mellan två och tre timmar hade jag en vandrande smärta som flyttade mellan olika ställen i högerbenet. Det är mina ständiga problem som härrör från ryggen och höger piriformis som är mitt största gissel. Dagarna efter loppet har jag varit stel i höger baksida och känt av hälsenan men det känns idag måndag ändå okej.
Det jag tar med mig från Råda är att jag har mer att ge än fyra timmars löpning. Jag hade kunnat fortsätta ett bra tag till. Att jag började varva tvåan i loppet efter 3.40 var ytterligare ett positivt tecken.

Mentalt
Det är både för- och nackdelar med att stressa med husvagn, familj, mat och annat inför ett långrace. Fredagens uppladdning var rent fysiskt inte optimal men samtidigt blev det inget uppförstorat eller speciellt med fyratimmarsloppet. Jag ska dock se till att vila mer dagarna före Ultravasan.
Under loppet kändes det enkelt och ganska kul i två timmar. Mellan timme två och timme tre tvivlade jag lite och började allvarligt fundera på om det här var ett rimligt sätt att fira nationaldagen på. Efter tre timmar började det bli lite kul igen och de små hejaropen från andra deltagare kändes allt mer peppande. Lärdomen är att det mentalt kommer att gå upp och ned under niomilafärden. Det gäller att borra sig igenom svackorna och rida på de postiva känslorna.
Att springa samma varv 43 gånger var mindre besvärande än jag trodde.

Efterspelet
Att springa fyra timmar och längre sliter på kroppen. Illamående, lätt huvudvärk och ömma leder är tecken på brister av olika slag (vätska, salter, mineraler med mera). Jag har utan att anstränga mig för mycket hanterat helgen normalt men jag skulle ljuga om jag sa att jag ser fram emot hemresan från Mora. Jag kommer att må skit dagarna efter Ultravasan och jag kan vissa stunder undra om det är värt det. En annan sak jag frågar mig är hur ultralöpare och bergslöpare som springer upp mot 10-15 tävlingar per år är skapta. Om de enbart lever på vanlig mat och lite vitamintillskott, som jag gör, så är vi inte skapta på samma sätt.

Alternativ träning är vad som gäller fram till helgen, det för att låta muskler och leder få återhämta sig. Bilden ovan, från tävlingen, är tagen av Niklas Larsson från Trollhättan och det är arrangörerna i Lidköping som gjort hänvisningen till hans bilder. Jag hoppas Niklas godkänner publiceringen – annars hör av dig.

Springande Henrik är…

... journalist, platschef och ansvarig utgivare på Ulricehamns Tidning. Under tiden 1 februari - 1 september 2014 är jag föräldraledig och skriver av mig på den här bloggen. Den 23 augusti antar jag utmaningen Ultravasan mellan Sälen och Mora.

Från Twitter

Fel: Twitter svarade inte. Vänta några minuter och uppdatera den här sidan.

Kategorier

Annonser