Orientering – hela historien

När jag i fredags gick i mål på den femte etappen av O-Ringen var det första gången sedan 2002 i Skaraborg som jag sprang samtliga etapper i sommarklassikern. Orientering är idrotten som de allra flesta förknippar mig med och det är en idrott som jag i dag har väldigt kluvna känslor kring.

Svaret fanns bakom uthuset

Jodå, visst fanns det en stig som ledde från Remma till Brunns kyrka. När sträckan i dag sprangs från norr till söder så uppenbarade sig svaret. Gömd bakom uthuset, bland hundkex och höga nässlor, fanns stigen som jag missat två gånger tidigare i sommar. Den var faktiskt till och med markerad som vandringsled.

Dagens träning var ett reservpass. Egentligen skulle jag sprungit en nattsträcka på orienteringstävlingen Tjoget utanför Emmaboda. Tyvärr missade vi en stämpling på sjunde sträckan och laget diskades. Beslutet blev att packa pick och pack, och uppslagna tält, och fara hem under förnatten. Lite skönt var det med tanke på rotblötan som drabbade Småland under natten. Missförstå mig dock inte – det skönaste hade naturligtvis varit att fullfölja stafetten med ett bra resultat. Shit happens – inte minst i orientering.

Det blev löpning 1 timma och 32 minuter i dag istället. Den första timman med Ulf P och det går alltid 10 sekunder snabbare per kilometer när han är med, jämfört med min vanliga distansfart. Vi höll hög fart uppför genom skogen från Brunn till Vasared och det blev en rejäl genomkörare.

Passet i siffror här (Jag kroknade inte så mycket som det ser ut som. Den gamla vandringsleden utmed sjön från Alhammar är i sådant skick att ett mangroveträsk uppfattas som lättlöpt).

Ulf P är H 55:a men trots det inte helt lätt att tas med. En förklaring fick jag inför dagens pass där han stod vid starten med 46 i puls. Hur lätt är det att ta död på någon som redan är död?

Positiv trend

Tyst i bloggen brukar betyda tungt i sinnet.

Dock inte den här gången.

Just nu går det nämligen helt okej med träningen och så smärtfritt som det varit de senaste dagarna har det inte varit på ganska länge.

Sommaren brukar annars inte vara någon bra träningsperiod för mig. Varför är egentligen rätt oklart. Att jag ogillar flugor och fästingar är en sak, men inte avgörande. Snarare är det nog så att de normala rutinerna ruckas oftare. Just nu tar jobbet mycket kraft och det är den största begränsningen.

Fyra pass att lyfta fram från den senaste veckan är:

Ett fint löppass hemifrån till Vegby. Banvallen från Marbäcksviken och söderut har en fin ”vägren” och trots att målet var Hofsnäs (fick korta pga tidsbrist) och farten inte var mördande kändes det som ett givande löppass.

Okänd skog är alltid spännande och träningen från Enevi i Blidsberg ut i skogen västerut och sedan tillbaka ned mot Alarp var roligt. Inga hundra på hela sträckan och tummen upp för Blidsbergsbönderna.

Från Blidsberg har jag också kört inlines. Först norrut mot Trädet och sedan tillbaka till Ulricehamn. Knagglig asfalt norr om Blidsberg men säkra spaningar gör gällande att det åtgärdats så sent som i början av den här veckan.

I kväll gjorde jag comeback på 15km-spåret vid Lassalyckan. Det som en del mössförsedda kallar ”elitspåret”. Det var här jag och Oskar Svärd fick lära oss att träna (ja, han lärde sig nog lite bättre) och nu var det nog sex-sju år sedan jag sprang hela rundan. Ingen superfart men jämn press och ändå runt 4.25/km på de få flacka partierna.